Baby Converse

Nu bidde de klara :) Kunde inte gå och lägga mig förrän det var gjort. Receptet fann jag, som tidigare nämnts, hos Pysselkiisen. Tack för det! :) Jag gjorde den större av de två storlekarna, och sulan mäter då ca 8,5 cm.

Jag blev någorlunda nöjd med resultatet, men ska nog göra nåt par till vid ett annat tillfälle och hoppas på lite snyggare utfört arbete från min sida. Det är alltid lite knepigt med ett recept första gången man testar det tycker jag.

Från sidan





Försökte få ett foto rakt framifrån, men Iris ville annorlunda :)

Nu är jag dödens trött och måste lägga mig för att orka upp till skolan imorgon bitti. Får dock se hur bra det går att stiga upp överhuvudtaget. Jag har liksom ignorerat foglossningen på sistone, vilket lett till att det gör extra ont nu. Dessutom halkade jag två gånger när jag var ute och prommade tidigare idag (jepps, isbroddar i fortsättningen är vad som gäller), med resultatet ett stycke pladaskande i backen och en styck sträckning i babyområdet, så jag känner mig rätt allmänt mörbultad. Men ibland kan en natts sömn göra underverk för måendet, så det kanske går finfint. Natti natt :)

Detta är ett negativt inlägg

Förkyld som satan. Och så får man inte använda riktigt nässpray när man är på tjocken. Eländes elände. Koksaltlösningsspray är bara skit. Ringde sjukvårdsupplysningen (1177) för att kolla hur mkt feber det är ok att ha innan fostret tar skada. Jag gillar 1177. Man får snabba raka svar och man behöver inte vänta i evighet på att överhuvudtaget få komma fram på linjen. Det kloka svaret denna gång var att det är allmäntillståndet som spelar roll, inte temperaturen. Men om det börjar dra sig upp mot 39 grader så ska man ändå se till att få ner febern med Alvedon. Alvedon är ju ok när man är gravid. Trodde jag. Men på mitt MVC sa de att man bör ha gått över 20 veckor innan det anses säkert. Min foglossning som jag haft sedan vecka 13 gillade inte det svaret. Men på lördag har jag gått 20 fulla veckor. Då blir det Alvedon som bara den. Eller nä, så klart ska jag vara återhållsam. Bara det att jag fantiserat livligt och längtansfullt om att få ta smärtstillande i flera veckor nu. Men sjuksköterskan på 1177 sa att man ändå ska ta Alvedon om febern bli för hög. Risken för fosterskador pga feber är högre än risken för skador pga Alvedon. Just nu handlar mina fantasier mest om riktigt nässpray. Sån som gör att svullnaden går ner och tillåter en att andas genom näsan. Vilket hur som helst borde vara en mänsklig rättighet tycker jag. Jag har alltid haft svårt för att andas genom munnen. Det blir typ ingen andning alls istället. Eller sporadisk så klart, annars hade jag ju inte suttit här livs levande (typ) och klagat för allt vad jag är värd.

Men nu ska jag bli lite gladare. Älsklingen kom hem med coca cola och glass :P

Bullen gräddas som den ska :)

Inte orkat blogga under sommaren. Ska väl förhoppningsvis bli bättre med den saken nu när skolan (YAY!!!) har börjat igen. Jag älskar att vara tillbaka i skolan! :)

Jag har ju en bulle i ugnen och i torsdags var vi på ultraljud. Vilken fantastisk upplevelse! Det verkar mest troligt vara en liten flicka därinne, som är beräknad till 4:e februari. Vi blev alltså tillbakaflyttade 6 dagar. Hon är dock så klart välkommen när helst hon önskar, bara hon överlever, så att säga :) Jag och min sambo har lite olika sätt att uttrycka oss vad gäller våra förhoppningar om vårt barns ankomst. Han säger "bara hon är frisk" medan jag säger "bara hon lever". Jag har alltid vetat att jag inte skulle klara av att avbryta en graviditet om det visade sig att något var "fel" med fostret. Om det ändå var livsdugligt vill säga. Jag vet att min sambo naturligtvis inte heller skulle älska barnet mindre om hon hade några "defekter", men det är nog åtminstone viktigare för honom än för mig att barnet är friskt.

Ultraljudsundersökningen var brutal. Barnmorskan puttade som fan i magen så att det efteråt kändes som att jag blivit misshandlad :D Men vår lilla baby vill inte gärna visa ansiktet utan höll hela tiden händerna för. Det blev dock ett foto där barnmorskan lyckades putta bort ena armen så att man ser lite grann i alla fall :)

Baby Zelda 17 veckor + 5 dagar

I övrigt så är vi äntligen inflyttade i nya lägenheten. Det var en jobbig flytt, speciellt eftersom jag har foglossning och riktigt ont hela tiden. Dock kunde jag ju ändå inte låta bli att göra min del av bärandet och så. Jag avskyr att känna mig klen och oduglig :( Straffet kom naturligtvis efteråt med jävliga smärtor. Men nu ska jag sköta mig så att det inte blir värre i alla fall :)

Emil och Iris kontrollerade noga packningen i gamla lägenheten :)

Det känns otroligt skönt att äntligen bo i en normalstor lägenhet. Det kommer att blir jättefint här när vi väl packat upp och fått bort alla kartonger och skit. Jag har till och med en egen hörna i sovrummet, med ett skrivbord där jag kan sitta och plugga (och blogga...). Dessutom till en underbar utsikt över skogen utanför. Bara nyss satt jag och tittade på vad jag trodde var två jättestora stenar i skogsbrynet. Jävlar i mig vad förvånad jag blev när de skuttade iväg. Det var två harar. Jag visste att harar kan vara väldigt stora, men de här var något i särklass. Det var synd att inte Emil och Iris satt i fönstret och kollade. Deras reaktion på monsterhararna hade varit väl värd att se :D

Bräntberget - igen

Det blev en vända till Bräntberget även i helgen. Denna gång tillsammans med min älskade man. Vädret var underbart och jag blev pigg och glad. Tilläggas kan att dagen började skitdåligt. I torsdags bröt en trevlig liten magkatarr ut, som jävlades med mig under de följande dagarna. På lördagsmorgonen (dagen ifråga) vaknade jag av att ha legat på min arm under natten så att min högra hand helt hade slutat fungera vilket höll i sig ända till idag. Jag hade dessutom värsta pms:en och grät och surade om vart annat. Sedan så blev jag jättebesviken eftersom jag hade längtat efter en dag ensam hemma när min älskling skulle iväg och spela rollspel, vilket han gör varje lördag. Denna lördag blev det dock inställt och mina ensamhetsplaner gick om intet. Det handlar så klart inte om att jag inte vill vara tillsammans med min fina älskling, men det är jätteviktigt för mig med ensamtid och eftersom vi bor i en pytteliten etta blir det än mer viktigt.

Allt dåligt vände dock till något fantastiskt. Det var hur mysigt som helst att gå på miniutflykt till Bräntberget, där vi fick oss lite sol och friskluft. Jag var en helt annan gladare Angela när vi kom hem igen.

Tyvärr har jag lite ångest över att ligga efter med pluggandet nu. Men samtidigt så kändes allt mycket bättre efter att jag pratat med käraste Gunilla i fredags, och vi kom fram till att vi ligger bra till tidsmässigt. Dagen idag kommer att ägnas helt åt finslipningen av opponeringsarbetet. Och tvätt... Men jag känner mig fortfarande glad efter gårdagen :)

Våra skuggor på Bräntberget :)

Söta vårtecken

Ser ju mysigt ut i denna säng, men ondskan lurar, vilket jag blev varse när jag vaknade med "förlamad" högerhand på lördagens morgon...

Påsken med presentutdelning

Påsken spenderade jag i Haninge där mina föräldrar samt en av mina bästa vänner bor. Min vän har precis blivit mor till en underbar liten flicka som fick det vackra namnet Lily. Till Lily hade jag virkat en katt vars recept jag fann på crochetkitten.com.

Som jag tidigare skrivit virkade jag en specialpresent till min mor när hon fyllde år i mars. Presenten fick hon i efterskott under mitt besök i Haninge. Jag virkade mig och mina två syskon efter ett fint recept från Mia Bengtssons bok Virka Amigurimi.



Detta ska föreställa mig :)




Här sitter Iris barnvakt till mina två småsyskon :)

Baksidan av oss tre syskon :)


Strax efter att jag fått boken Virka Amigurumi i julklapp (julen 09), virkade jag en version av receptet som påminner en hel del mer om Mias originalmunk.

Munken gav jag i avskedspresent till min kuratorhandledare på praktiken. Han verkade rätt så glad, men säker kan man ju aldrig vara.

Jag upptäckte förresten en lustig sak när jag städade hemma hos mina föräldrar under påskhelgen:

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag stickade denna, men det kan vara omkring år 1990. Det roliga i hela situationen är att jag med bestämdhet påstått att jag aldrig tidigare gjort amigurumi av något slag, men detta ser ju onekligen ut som en variant :)

På vägen hem med fucking buss mellan Stockholm och Umeå, var jag riktigt, riktigt åksjuk. Jag hade tänkt att jag skulle virka på en sjal jag börjat lite smått med, men virkningen fick ligga ifred på brickbordet medan mitt fokus låg på att knapra åksjukemedicin i nio timmar. Sjalen kommer dock säkerligen att bli fin när den är färdig :) Den består av sammanlänkande blommor. Receptet finns hos Drops Design. Några av blommorna är redan färdiga, så nu är det bara typ tusen kvar :D


En av blommorna.
Åksjukemedicinen bredvid var dock mer intressant under den hemska resan :)

När jag kom tillbaka till Umeå var det underbart att dagen efter få åka hem till min fina, finfina vän Gunilla, som bor i Nordmaling. Tanken var att vi skulle arbeta med c-uppsatsen i en annan miljö än skolan. Som bonus bjöd Gunilla på supergod mat :P Den var dessutom helt i enlighet med LCHF-konceptet, vilket jag i det längsta föredrar att följa. Huvudrätten var en fantastiskt smarrig saffranssoppa (jepps, det finns vegetarisk LCHF-mat) som Gunilla serverade tillsammans med ett nybakt valnötsbröd (jepps, det finns LCHF-bröd). Efterrätten (jepps, det finns LCHF-efterrätter) var sjukt god. Typ himmelsk. Det var en chokladmousse med hackade nötter i. Jag sa faktiskt de tre små orden till Gunilla den dagen: JAG ÄLSKAR DIG!!!! :D

På tal om c-uppsatsen är vi mer eller mindre klara med den nu. Det känns både roligt och vemodigt. Vi har arbetat så länge med den och dessutom haft så väldigt roligt under tiden, att jag kommer att sakna det i och med kursavslut. Men än är det några dagar kvar innan vi kan gå upp och försvara vår uppsats. Imorgon är det formaliakorr som gäller. Dejten blir på ett fik i stan, eftersom vi gillar att byta miljö och, hrm, gillar att fika :P

Nu ska jag gå hem till min älskade karl och mina underbara kissemissar.

Livet - ett privilegium

När jag vaknade i morse var det som att jag inte vaknat alls. Tröttheten drog mig bakåt, neråt, bort. Eftersom jag ska skriva klart en hemtenta idag kändes detta mindre roligt. För att försöka råda bot på tillståndet gick jag ut på en morgonpromenad i skogen ovanför området där jag bor. Jag tänkte att lite friskluft och dagsljus kanske kunde vara en bra idé. Och visst var det det! Jag kände redan efter några minuter hur sömnighetsdimmorna i huvudet lättade och hur ny livslust strömmade genom kropp och själ. Först promenerade jag rätt snabbt, men efter ett tag kände jag att den vackra naturen och jag själv förtjänade lite eftertänksamhet.

Världen är allt bra vacker! Visst suger livet ibland, men det är mänskligheten som är ful, jorden däremot är underbar på alla sätt. Ett bra ställe att bo på helt enkelt. Kanske det bästa. Tänk bara på hur fantastiskt det är med liv överhuvudtaget. Både vad gäller biologiska, evolutionära och psykologiska aspekter. Så skört och samtidigt så starkt. Det är i sanning ett privilegium att få leva!

Vid några tillfällen under min skogsrunda stannade jag till för att titta rakt upp, bortom trädkronorna, på himlen. Man får lite perspektiv vad gäller sin egen roll här på jorden.

Jag gick hem full av livslust och energi. Ödmjuk inför livet och jorden och naturen. Att skriva klart hemtentan kändes plötsligt nu som en bagatell. På ett bra sätt :)